En del av ridmänniskorna här omkring imponerar INTE.
Måndagen är avklarad, och skönt är väl det. Det blev en rätt lång dag i slutändan med en föreläsning mellan 10.15 och 13.00, ett uppehåll fram till 15.30, då ett mentorsmöte stod på schemat.
Mentorsmötena är tillfällen då klassen, uppdelad i små grupper, får chansen att sätta sig ner med 2 studenter från årskurs 2 och prata. Vi har teman för varje möte, igår hade vi t.ex. prestation som gemensam nämnare. Vi gör lite övningar där vi får både lämna och ta emot åsikter, och så fikar vi naturligtvis!
Ett mycket bra påhitt, vill jag påstå. Dels för fikat, dels för att man får en betydligt bredare syn på utbildningen, den personliga utvecklingen och livet i allmänhet. I "min", eller vår, grupp är alla väldigt öppna, så det blir inte bara de vanliga, typiska svaren som man lämnar för att man vet att de är de rätta, utan man får verkligen träna sig själv på att se saker och ting ur andra perspektiv.
Och självklart är det väldigt skönt att höra att fler än en själv får panik över allt plugg ibland...
Jag och Boel for ut på en lite längre sväng ikväll, jag tror det blev närmare 7 km i alla fall, ända bort till grannby nr.2, Tibble. Där finns en mängd hästar, de har någon slags uppfödning och jag hade med i bakhuvudet att jag kanske kunde träffa ett hästekipage.
Det gjorde jag också! I så gott som beckmörker, vilket gjorde mig lite tveksam till om det verkligen var två ryttare som kom emot mig. När jag och Boel konstaterat att det där underliga ljuset (en pannlampa!) och ljudet av hovar inte kunde vara annat än hästekipage skrittade vi de förväntansfullt till mötes. Jag hade laddat med ett fantastiskt glatt och hurtigt hej, och fick ur mig det på precis rätt sätt, vilket belönades med ett gensvar.
Jag kände mig väldigt nöjd när vi passerat varandra och började fundera över hur jag skulle bemöta de nya bekantskaperna vid nästa sammanträffande (som ju då skulle bli på vägen hem, eftersom jag inte kommit på någon renodlad "runda" än). Ett socialt nätverk av hästmänniskor kan aldrig bli för stort.
Men vilken besvikelse... Jag överlät ansvaret för hälsningen till de andra ryttarna, och fick ingen alls! De bara red förbi! Jag som hade inbillat mig att det var på det här viset jag skulle få träffa andra ryttare i trakten. Tydligen inte.
(Ja, jag är lite purken över att folket inte hälsade på mig, och jag får vara det!)
Nåja, Boel var i alla fall en pärla, en pålitlig sådan som visserligen ryggade för ett litet skjul men inte för den stora, högljudda and-flocken som flög upp ur ett mörkt dike bredvid oss (som matte blev livrädd för). Förutom det kändes hon fantastiskt klassig och väldigt ridbar när vi jobbade med skolor och även gjorde några övergångar. Sadel, hästskor och kanske en paddock med lite bommar skulle sitta bra (börjar känna mig riktigt tjatig, jag ska göra något åt saken den här veckan).
Min lillebror fyllde 19 år idag, och det kändes lite konstigt att inte vara på plats. Det gjorde det när min lillasyster fyllde för 2 månader sen också, men jag tror att det har att göra med lite Norrlandslängtan. Hittills har jag ju klarat mig bra och inte alls längtat hem särskilt mycket, men någon gång ska det väl smyga sig på en.
Mentorsmötena är tillfällen då klassen, uppdelad i små grupper, får chansen att sätta sig ner med 2 studenter från årskurs 2 och prata. Vi har teman för varje möte, igår hade vi t.ex. prestation som gemensam nämnare. Vi gör lite övningar där vi får både lämna och ta emot åsikter, och så fikar vi naturligtvis!
Ett mycket bra påhitt, vill jag påstå. Dels för fikat, dels för att man får en betydligt bredare syn på utbildningen, den personliga utvecklingen och livet i allmänhet. I "min", eller vår, grupp är alla väldigt öppna, så det blir inte bara de vanliga, typiska svaren som man lämnar för att man vet att de är de rätta, utan man får verkligen träna sig själv på att se saker och ting ur andra perspektiv.
Och självklart är det väldigt skönt att höra att fler än en själv får panik över allt plugg ibland...
Jag och Boel for ut på en lite längre sväng ikväll, jag tror det blev närmare 7 km i alla fall, ända bort till grannby nr.2, Tibble. Där finns en mängd hästar, de har någon slags uppfödning och jag hade med i bakhuvudet att jag kanske kunde träffa ett hästekipage.
Det gjorde jag också! I så gott som beckmörker, vilket gjorde mig lite tveksam till om det verkligen var två ryttare som kom emot mig. När jag och Boel konstaterat att det där underliga ljuset (en pannlampa!) och ljudet av hovar inte kunde vara annat än hästekipage skrittade vi de förväntansfullt till mötes. Jag hade laddat med ett fantastiskt glatt och hurtigt hej, och fick ur mig det på precis rätt sätt, vilket belönades med ett gensvar.
Jag kände mig väldigt nöjd när vi passerat varandra och började fundera över hur jag skulle bemöta de nya bekantskaperna vid nästa sammanträffande (som ju då skulle bli på vägen hem, eftersom jag inte kommit på någon renodlad "runda" än). Ett socialt nätverk av hästmänniskor kan aldrig bli för stort.
Men vilken besvikelse... Jag överlät ansvaret för hälsningen till de andra ryttarna, och fick ingen alls! De bara red förbi! Jag som hade inbillat mig att det var på det här viset jag skulle få träffa andra ryttare i trakten. Tydligen inte.
(Ja, jag är lite purken över att folket inte hälsade på mig, och jag får vara det!)
Nåja, Boel var i alla fall en pärla, en pålitlig sådan som visserligen ryggade för ett litet skjul men inte för den stora, högljudda and-flocken som flög upp ur ett mörkt dike bredvid oss (som matte blev livrädd för). Förutom det kändes hon fantastiskt klassig och väldigt ridbar när vi jobbade med skolor och även gjorde några övergångar. Sadel, hästskor och kanske en paddock med lite bommar skulle sitta bra (börjar känna mig riktigt tjatig, jag ska göra något åt saken den här veckan).
Min lillebror fyllde 19 år idag, och det kändes lite konstigt att inte vara på plats. Det gjorde det när min lillasyster fyllde för 2 månader sen också, men jag tror att det har att göra med lite Norrlandslängtan. Hittills har jag ju klarat mig bra och inte alls längtat hem särskilt mycket, men någon gång ska det väl smyga sig på en.
