Jag har minsann börjat i god tid den här gången.
Och så slutade det med att jag gnällde ändå. Förlåt mitt förra inlägg, men jag tycker ändå att jag höll mig på en ganska civiliserad nivå. Nämnden vill det bästa för rasen och de gör ett bra jobb, jag skulle bara vilja se att rätt saker uppskattas.
Till exempel rätt sorts psyke, och det leder mig osökt in på ett möte jag och Boel hade i helgen.
Vi var ute och red och hamnade till slut på en väg bredvid järnvägen, där tågen från Stockholm går norrut. Det var bara en liten bit vägen gick jämsides med rälsen, men den är rätt hårt trafikerad så självklart kom det ett tåg när vi passerade.
Jag var helt övertygad om att det skulle gå jättebra, men det var innan jag insåg hur fort de där tågen egentligen går... Så när vi står där (ja, jag gjorde i alla fall halt och vände på Boel så att hon skulle se vidundret komma, det är ju trots allt första gången på så nära håll) och ser tåget komma susande (det måste ha gått närmare 100!) får jag en rätt så obekant känsla av panik. En sugande känsla i bröstkorgen, adrenalin som pumpas ut och en högsta önskan att bara vända på hela ekipaget och springa rätt in i skogen. Jag kunde både se och känna hur Boel skulle tvärvända och skena hemåt.
Och så hände ingenting.
Jag satt barbacka på min häst med pulsen på antingen 0 eller max (jag är i efterhand inte helt säker på om mitt hjärta stannade eller skenade), spänd ut i tårna och med ett redigt hårt grepp om tyglar och man, men lilla Boel rörde inte en fena. Tog inte ens ett steg åt sidan. Tittade, ja, men ingenting mer.
Ibland undrar jag om det kanske är ryttaren som borde trafiktränas...
Nu är det bara 1½ vecka kvar till den muntliga tentan, den första tentan på biomedicinska baskursen. Jag är lite nervös och pressad, men har än så länge läget under kontroll. Faktiskt så bra under kontroll att jag började repetera redan i helgen. Det tycker jag var bra planering!
Imorgon kommer jag att åka in till Ultuna och mikroskopera, förhoppningsvis får jag ordning på alla celltyper och vävnader, men om inte så har jag fler tillfällen under både den här veckan och nästa. Vad skönt!
Varför kan jag inte alltid ta mig i kragen och få saker gjorda i tid? Det skulle göra allt så mycket mindre smärtsamt!
Smärtsamt måste det ha varit för Eric Lamaze i helgen... Jag kan inte ens föreställa mig hur hemskt det skulle vara att sitta på sin häst när den plötsligt sackar ihop så och dör. Huvva, huvva. :(
Jag avslutar dock inlägget med ett, om inte roligt, så i alla fall ett visdomens ord:
"Var aldrig så mätt att du inte orkar någon efterrätt."
Till exempel rätt sorts psyke, och det leder mig osökt in på ett möte jag och Boel hade i helgen.
Vi var ute och red och hamnade till slut på en väg bredvid järnvägen, där tågen från Stockholm går norrut. Det var bara en liten bit vägen gick jämsides med rälsen, men den är rätt hårt trafikerad så självklart kom det ett tåg när vi passerade.
Jag var helt övertygad om att det skulle gå jättebra, men det var innan jag insåg hur fort de där tågen egentligen går... Så när vi står där (ja, jag gjorde i alla fall halt och vände på Boel så att hon skulle se vidundret komma, det är ju trots allt första gången på så nära håll) och ser tåget komma susande (det måste ha gått närmare 100!) får jag en rätt så obekant känsla av panik. En sugande känsla i bröstkorgen, adrenalin som pumpas ut och en högsta önskan att bara vända på hela ekipaget och springa rätt in i skogen. Jag kunde både se och känna hur Boel skulle tvärvända och skena hemåt.
Och så hände ingenting.
Jag satt barbacka på min häst med pulsen på antingen 0 eller max (jag är i efterhand inte helt säker på om mitt hjärta stannade eller skenade), spänd ut i tårna och med ett redigt hårt grepp om tyglar och man, men lilla Boel rörde inte en fena. Tog inte ens ett steg åt sidan. Tittade, ja, men ingenting mer.
Ibland undrar jag om det kanske är ryttaren som borde trafiktränas...
Nu är det bara 1½ vecka kvar till den muntliga tentan, den första tentan på biomedicinska baskursen. Jag är lite nervös och pressad, men har än så länge läget under kontroll. Faktiskt så bra under kontroll att jag började repetera redan i helgen. Det tycker jag var bra planering!
Imorgon kommer jag att åka in till Ultuna och mikroskopera, förhoppningsvis får jag ordning på alla celltyper och vävnader, men om inte så har jag fler tillfällen under både den här veckan och nästa. Vad skönt!
Varför kan jag inte alltid ta mig i kragen och få saker gjorda i tid? Det skulle göra allt så mycket mindre smärtsamt!
Smärtsamt måste det ha varit för Eric Lamaze i helgen... Jag kan inte ens föreställa mig hur hemskt det skulle vara att sitta på sin häst när den plötsligt sackar ihop så och dör. Huvva, huvva. :(
Jag avslutar dock inlägget med ett, om inte roligt, så i alla fall ett visdomens ord:
"Var aldrig så mätt att du inte orkar någon efterrätt."
