Vi börjar med de bra; jag klarade tentorna! Alla tre som vi skrivit sedan nyårsskiftet, vilket känns som något av ett mirakel. Jag är inte helt säker på att jag förtjänar det där G:et, men oh, så skönt det känns! I mitten på mars har vi nämligen nästa tenta, som är rätt stor, och därför är det väldigt, väldigt skönt att inte ha någonting släpande.
De dåliga nyheterna är att jag gjort mig illa i ett knä, det vänstra den här gången. Jag har ju haft tidigare haft återkommande problem med det högra, förmodligen för att jag inte rehabiliterat det tillräckligt konsekvent. Men nu är det alltså det andra.
Jag gick till ortopeden inne i Uppsala som efter bara någon minuts klämmande och dragande misstänkte en skada på den mediala (dvs. den inre) menisken. Det var givetvis inte roligt att behöva gå dit vid 22 års ålder, men när jag berättade att jag var veterinärstudent blev ortopeden intresserad och förklarade väldigt ingående om leden och ledskador och slängde sig med begrepp som jag faktiskt förstod! Därefter berättade han att han förmodligen varit en av de första som gjort en artroskopi (titthålsoperation i led) på häst, då han i Danmark en gång blivit tillfrågad av en veterinär som undrade om man kunde göra sådant även på hästar.
Diagnosen blev som sagt en skada på en menisk men han misstänkte även att problemen kunnat främjats av en typ av plica (som vad jag vet är ett veck av hinna/hinnor) som finns hos foster men som senare ska tillbakabildas. Eller om den kanske ska finnas där även senare i livet? Jag är inte fullt säker, eftersom att ortopeden var dansk hade jag lite problem med detaljerna... ;) Min plica satt i alla fall väldigt långt ner och kunde enkelt opereras bort om den visar sig vara bidragande bov.
Så nu ska jag rehabilitera knät med hjälp av ett litet träningsprogram och så väntar en artroskopi någon gång i framtiden. Vad jag har förstått kan byrokratin inom sjukvården ta tid, så jag förväntar mig inte en kallelse i postlådan inom de närmsta dagarna...
Väldigt spännande, och ganska läskigt, med operation, även om den är liten. Men om jag slipper problemen fram tills jag blir gammal och grå och gaggig så är det givetvis värt det.
I dagsläget haltar jag runt med ett knästöd och svär över att jag varken kan gå ner till bussen eller rida. Framför allt ridningen måste ju återupptas snarast möjligt, medan Jänta fortfarande har sin super-form! Och så väntar ju en
Queer-konsert nere i Stockholm den 16:e februari. Då måste jag kunna hoppa och rocka hela natten!
Så bara svullnaden går ner blir det hårdträning av stödjande muskulatur fram till detta.