Helgrapport.
Kan rapportera att helgen varit god, även om Prix d'Amerique inte gick särskilt bra för våra svenska hopp detta år.
Jag hade två utegångskvällar som gick i väldigt olika ton. På fredagen hölls en inflyttningsfest med biltema och på lördagen gick årets Hooka Balla Konga av stapeln. Det sistnämnda var kanske inte helt olikt en ritual som sekter ägnar sig åt; vi drack glögg, eldade och slog på vad som skulle vara ett oljefat, men som av praktiska och logistiska skäl istället var en plasttunna. Jag kan garantera att människorna där inte ingick i en sekt, det var en salig blandning med den gemensamma nämnaren att de en gång i tiden börjat festa tillsammans en viss helg i januari varje år. Detta år var faktiskt det 33:e året på raken som Hookan hållits. Efter lite glögg, choklad+ (som visade sig vara o'boy och mintuu och smakade inte helt olikt After Eight) och eldande (som dagen efter gjorde sig påmind med en inte helt välkommen lukt) kom vi till kvällens höjdpunkt; slängkälken. Denna är tydligen inte helt traditionsenlig, så jag hade visst rätt tur med min Hooka-debut.
Slängkälken är ett fiffigt påhitt där en kälke monterats fast i änden på en, i det här fallet, 6 meter lång stång. Konstruktionen var monterad på sjöisen och en fin liten bana hade skottats/sopats upp så att kälken kunde glida runt i en cirkel när folk knuffade på stången, inne vid mitten. Och gled gjorde den... I förfärlig fart, särskilt när vi samlade ihop 6-7 stycken "påknuffare". G-kraften var påtaglig och jag satt mest på ytterkanten av kälken, i full skratt givetvis. Galet roligt!
Jag hade två utegångskvällar som gick i väldigt olika ton. På fredagen hölls en inflyttningsfest med biltema och på lördagen gick årets Hooka Balla Konga av stapeln. Det sistnämnda var kanske inte helt olikt en ritual som sekter ägnar sig åt; vi drack glögg, eldade och slog på vad som skulle vara ett oljefat, men som av praktiska och logistiska skäl istället var en plasttunna. Jag kan garantera att människorna där inte ingick i en sekt, det var en salig blandning med den gemensamma nämnaren att de en gång i tiden börjat festa tillsammans en viss helg i januari varje år. Detta år var faktiskt det 33:e året på raken som Hookan hållits. Efter lite glögg, choklad+ (som visade sig vara o'boy och mintuu och smakade inte helt olikt After Eight) och eldande (som dagen efter gjorde sig påmind med en inte helt välkommen lukt) kom vi till kvällens höjdpunkt; slängkälken. Denna är tydligen inte helt traditionsenlig, så jag hade visst rätt tur med min Hooka-debut.
Slängkälken är ett fiffigt påhitt där en kälke monterats fast i änden på en, i det här fallet, 6 meter lång stång. Konstruktionen var monterad på sjöisen och en fin liten bana hade skottats/sopats upp så att kälken kunde glida runt i en cirkel när folk knuffade på stången, inne vid mitten. Och gled gjorde den... I förfärlig fart, särskilt när vi samlade ihop 6-7 stycken "påknuffare". G-kraften var påtaglig och jag satt mest på ytterkanten av kälken, i full skratt givetvis. Galet roligt!
Jänta och jag har tränat vidare, och näst senast tog vi oss an öppnor i trav. Med fantastiskt resultat! Jänta tyckte nog inte att det var någon big deal, men med tanke på att 1) övning ger färdighet och 2) vi inte har övat särskilt mycket, var jag mallig som en groda vid hemkomst.
Senast, i lördags, höll vi grannen sällskap på en lugn skogstur, men Jänta tog tillfället i akt att påminna mig om att hon ju egentligen inte är någon långsamtgående dressyrhäst utan en riktig, rejäl kapplöpningshäst. Det är väldigt konstigt att jag på dessa 10 år (jubileum i höst!) fortfarande inte har förstått att man ska ha nosen först, oavsett var i löpet man befinner sig. När ryttaren är en sådan notorisk "bromsare" och "avläggare" måste livet vara fruktansvärt hårt för en stackars norsk kallblodstravare.
Till nästa helg är en visit i Malå inplanerad. Då ska jag hälsa på kompisar som jag inte hann med innan jul, klappa på min nya häst (som tids nog ska ner hit till Knivsta) och förmodligen även få lov beundra pappas framsteg på flygplanet. Det är ju väldigt sällan man får se såna fina plåtbitar och nitar som har så få liknelser med ett flygplan...
