Tovig

Jag var ju på Stockholm Horse Show-finalen i söndags! Hur kunde jag glömma att skriva ner det här?!

Förmodligen för att det blev en väldigt, väldigt lång dag och för att jag inte kom hem förrän vid 1-tiden. På natten alltså. Jag däckade i sängen och fick kräla mig upp måndag morgon.

Hur som haver, Stockholm Horse Show var häftigt, men bäst av allt var nog utan tvekan fyrspannsfinalen, då hela publiken var med och klappade fram vinnare och placerade. Ekipagens showning på slutet, efter prisutdelningen, var GRYM!
Stjärnornas hoppning var också rätt kul, och GP-hoppningen... Åh, vad fin Ludos häst var! Jag gillade introt också, eller vad man nu ska kalla det. Shettisar, islänningar, shires och riddare. Och en häst var utklädd till drake, riktigt trovärdigt med sprutande eld och allt! Till tonerna av Harry Potter-soundtracket, bland annat. Väldigt spännande!
Jag tror nog att jag åker dit även nästa år, men då hade jag tänkt vara ute i god tid och få plats på lördagens familjeshow (där jag tror shettisgaloppen går av stapeln) och så vill jag nog se küren... Och förmodligen söndagsfinalen igen.

Åh, vad bra det gick på getövningen! Storstrut var inte alls lika blyg, kanske är det dräktigheten som gjort henne till en sådan cooling. Vid ett tillfälle blev hon lite nervös och la sig ner, men hon var snabbt på fötter igen när jag lockade med godis.
Vi hade (som sagt) fokus på palpering, och fick ut ett häfte med olika punkter som skulle kännas på. Jag såg till att ta med mig det häftet hem för jag har tänkt öva lite på Boel. Jag har också tänkt smita in till getterna någon fler gång innan jul för att få lite mer träning på det vi gjort idag. Vi hann inte med allt riktigt så grundligt som jag önskat och våran lärare sa att det var helt okej att hälsa på övrig tid, bara man hörde av sig först.
Här intill är en bild på våran duktiga get.

På kvällen red jag Boel, och det blev en rejäl runda med mycket galopp, eftersom att vänster galopp plötsligt inte gick för sig. Inte till en början iaf, men på slutet fick vi till det. Jag fick kämpa hårt för att få ner henne i tempo när vi väl börjat, för när hon går på högvarv (inte het, men definitivt väldigt på) så tar hon bara första, bästa och lättaste galoppen, dvs. höger. Jag hade så dåligt samvete i slutet på turen (som blev väldigt lång även borträknat galoppintervallerna) att jag hoppade av och gick bredvid henne sista kilometern, men när vi kom till de sista backarna kunde jag konstatera att hon inte var det minsta trött.
Hon blir väldigt fin när hon svettar upp sig, då lägger sig vinterpälsen och det syns att hon inte är en stoppad knubbis. Hon ser faktiskt riktigt sportig ut då, med långa ben och, för en täckbyxeklädd Michelingubbe, vidrigt långtstegad.

Imorgon går jag upp tidigt för en skrittrunda med Anita och Thokki. Det var tänkt för Boels skull, så att hon inte blir så stel, men just nu känns det som att det nog snarare är jag som kommer vara stelbent och stapplig. Tro inte att ridning inte är jobbigt, särskilt inte barbacka!

Det blev åka av vid lunch idag när jag red ut på Boel. Hon är i regel alltid lite seg och filosofisk i början på ett pass, sedan kommer hon igång mer och mer allt eftersom. Idag tände hon på alla cylindrar när hon fick trava och galoppera längs en mer rak än kurvig väg och lugnade sig inte förrän vi var tillbaka i hagen. Hon skuttade över både diken och vattenpölar, smet iväg i trav när jag skulle ducka för grenar och tjuv-tog galopp i alla uppförsbackar.
Hon blir dessutom klurigare att rida än Jänta, eftersom att hon inte har spärren vid lång tygel. När Jänta blir för pigg och stark släpper man helt enkelt ut henne på långa tyglar, då gör hon inget annat än skrittar, om än väldigt snabbt. Det fungerar inte alls på Boel.
 
Det är förstås roligt att hon tycker att det är så kul, men när hon sprätte iväg över det sista diket (med några efterföljande krumsprång) och jag nästan trillade av... Ja, då önskade jag dels att jag hade en sadel, dels att hon kunde lugna sig lite grann.

Här har jag en bild på tjockisen efter dagens ridpass, svettig och go'.
(Egentligen är hon inte så tjock, mer bukig efter att ha fått gå ut i en 4:e sommarhage där det fortfarande fanns en massa gräs kvar)

Äntligen fredag!
Efter basgruppsmötet på morgonen åkte jag och Johanna ut till Ikea på Boländerna. Jag kan mig inte minnas att jag varit på Ikea tidigare, det är möjligt att det hänt, men i sådana fall när jag var betydligt yngre.
Vi lunchade där och sedan gick vi en runda bland alla möblerade rum och sedan i den riktiga butiken. Det var väldigt mycket att titta på och jag såg alldeles för mycket som jag tyckte var fint. Hur är det tänkt att man ska välja ett kök, ett sovrum, en toalett?

Nu känner jag mig helt slut, och jag vet inte varför. Det är väl vädret kombinerat med för lite sömn. Kanske.
Jag önskar att kunde få känna mig pigg och sprattlig och på tårna, för jag har nämligen sagt att jag ska åka in till en klasskamrat i Uppsala ikväll. Några ur basgruppen skulle nämligen mötas upp och se Idol. Ja, det där programmet som jag inte är särskilt förtjust i. Vad jag har förstått har det dock kommit in i den något bättre fasen, när tävlingen faktiskt börjar. Den första fasen, urvalet där folk provsjunger framför juryn, tycker jag är förkastlig och hemsk.
Det ska nog gå, det känns som att jag har gjort sånt här förut...

Imorgon eftermiddag hålls en föreläsning om antibiotika vid behandling av djur. Det är SVA som håller i det, och jag ska dit. Knasigt kan tyckas med tanke på att jag har föreläsningar hela veckorna, men det gäller att förkovra sig när det går. Och faktum är att så fort en föreläsning hålls utanför skolans väggar blir den så mycket lättare att gå på...!

Och på söndag är det Stockholm Horse Show, vi ska gå på finalen på kvällen. Vilket innebär att vi måste åka från Knivsta mellan 14 och 15 för att vara säkra på att komma i tid. Kommunikationerna mellan Uppsala och Stockholm är nämligen inte alldeles självklara. Personligen hade jag önskat att Upptåget gått överallt, för de tågen är alltid så fräscha och fina och går tyst och snabbt.

Jag åkte inte till Bollnäs igår. SJ:s hemsida ville inte samarbeta på onsdag kväll när jag tänkt beställa, och på torsdag morgon gick det alldeles för tungt upp ur sängen. Vann loppet gjorde i alla fall Voje Nido, vilket var kul, för den hästen har fått traggla på ett tag utan vinst.
Jag skulle vilja se ett kallblodslopp till i år, live alltså, för jag saknar tävlingsdagarna på travet och hästarna av den hårfagra (rätta) rasen, även om jag har en egen på hemmaplan. Närmaste banan för sånt är nog Gävle (dit Upptåget går), men naturligtvis gick nästa tävlingsdag där på söndag, och då är jag uppbokad. Livet är inte lätt för en kallblodsfantast nere i Söderlandet...

Hoppas alla får en trevlig helg, själv ska jag sannerligen försöka!

Måndagen är avklarad, och skönt är väl det. Det blev en rätt lång dag i slutändan med en föreläsning mellan 10.15 och 13.00, ett uppehåll fram till 15.30, då ett mentorsmöte stod på schemat.

Mentorsmötena är tillfällen då klassen, uppdelad i små grupper, får chansen att sätta sig ner med 2 studenter från årskurs 2 och prata. Vi har teman för varje möte, igår hade vi t.ex. prestation som gemensam nämnare. Vi gör lite övningar där vi får både lämna och ta emot åsikter, och så fikar vi naturligtvis!
Ett mycket bra påhitt, vill jag påstå. Dels för fikat, dels för att man får en betydligt bredare syn på utbildningen, den personliga utvecklingen och livet i allmänhet. I "min", eller vår, grupp är alla väldigt öppna, så det blir inte bara de vanliga, typiska svaren som man lämnar för att man vet att de är de rätta, utan man får verkligen träna sig själv på att se saker och ting ur andra perspektiv.
Och självklart är det väldigt skönt att höra att fler än en själv får panik över allt plugg ibland...

Jag och Boel for ut på en lite längre sväng ikväll, jag tror det blev närmare 7 km i alla fall, ända bort till grannby nr.2, Tibble. Där finns en mängd hästar, de har någon slags uppfödning och jag hade med i bakhuvudet att jag kanske kunde träffa ett hästekipage.
Det gjorde jag också! I så gott som beckmörker, vilket gjorde mig lite tveksam till om det verkligen var två ryttare som kom emot mig. När jag och Boel konstaterat att det där underliga ljuset (en pannlampa!) och ljudet av hovar inte kunde vara annat än hästekipage skrittade vi de förväntansfullt till mötes. Jag hade laddat med ett fantastiskt glatt och hurtigt hej, och fick ur mig det på precis rätt sätt, vilket belönades med ett gensvar.
Jag kände mig väldigt nöjd när vi passerat varandra och började fundera över hur jag skulle bemöta de nya bekantskaperna vid nästa sammanträffande (som ju då skulle bli på vägen hem, eftersom jag inte kommit på någon renodlad "runda" än). Ett socialt nätverk av hästmänniskor kan aldrig bli för stort.
Men vilken besvikelse... Jag överlät ansvaret för hälsningen till de andra ryttarna, och fick ingen alls! De bara red förbi! Jag som hade inbillat mig att det var på det här viset jag skulle få träffa andra ryttare i trakten. Tydligen inte.
(Ja, jag är lite purken över att folket inte hälsade på mig, och jag får vara det!)

Nåja, Boel var i alla fall en pärla, en pålitlig sådan som visserligen ryggade för ett litet skjul men inte för den stora, högljudda and-flocken som flög upp ur ett mörkt dike bredvid oss (som matte blev livrädd för). Förutom det kändes hon fantastiskt klassig och väldigt ridbar när vi jobbade med skolor och även gjorde några övergångar. Sadel, hästskor och kanske en paddock med lite bommar skulle sitta bra (börjar känna mig riktigt tjatig, jag ska göra något åt saken den här veckan).

Min lillebror fyllde 19 år idag, och det kändes lite konstigt att inte vara på plats. Det gjorde det när min lillasyster fyllde för 2 månader sen också, men jag tror att det har att göra med lite Norrlandslängtan. Hittills har jag ju klarat mig bra och inte alls längtat hem särskilt mycket, men någon gång ska det väl smyga sig på en.

Nu är jag tillbaka i Knivsta igen efter en helg i Skåne.
Resan dit ner gick med ett (naturligtvis) försenat SJ-tåg, men efter några om och men tog jag mig hela vägen till Hanaskog. På kvällen såg vi bio; Tintins äventyr: Enhörnings hemlighet, en historia som jag läste när jag var liten. Eller det var väl snarare så att jag tittade på bilderna i serieboken och bad mamma eller pappa läsa texten om det var något jag inte förstod.
Nåja, bion var hur som helst helt okej och jag hoppas vi får se fortsättningen så småningom (Rackham den rödes skatt, det kom jag minsann ihåg av mig själv).

På lördagen handlade vi och senare på kvällen blev det så dags för mammas idé; Rikard Wolff.
Och han var väl okej, om man gillar sånt. För mig var det en intressant upplevelse, eftersom att det enda jag kunde se och höra var Scar! Ja, hur nu en människa kan likna ett lejon till utseendet är obegripligt, men lika, det var de!
Det blev ännu mer bisarrt när Scar sjöng om sin döda farmor, om Edith Piaf, om sitt första samlag och sin mammas död.
Jag undrar om jag kommer att kunna se Lejonkungen igen utan att tänka på Scar som emotionell och skådespelaraktig.

Söndag, alltså idag, åkte vi först ner till Ystad, sen in mot Lund för att hämta upp en sadel och så slutade resan i Helsingborg där jag sattes på ett plan till Arlanda. Jag blev grinig när trycket i öronen inte gick över lika snabb och smidigt som det brukar, och ännu mer tvär när bagaget kom 15 minuter efter att tavlan visat att det skulle "komma inom 0 minuter". Jag hade lätt kunnat fortsätta sura resten av kvällen, men då träffade jag en trevlig hjälpsam typ när jag skulle ta mig från Arlanda till Knivsta gick mitt (uppenbarligen tillfälliga) dåliga humör över. Så borde det jämt vara!

På torsdag är det lunchtrav på Bollnästravet, och jag funderar på att åka dit. I första loppet startar nämligen bekantingen Bodbäcksjarl, och han möter avelshingstarna Järvsö Rune och Klack Jo, bl.a. Klack Jo har jag ju aldrig sett live, och jag blev lite sugen att göra det i dagsljus. Det tar 2 timmar enkelväg med tåg till Bollnäs, men det kostar bara någon hundring, och jag har upptäckt hur lättsamt det är att plugga på tågresor, så som sagt... Jag funderar.
Vi hade en föreläsning på eftermiddagen, och den tror jag faktiskt jag kan skippa om jag pluggar effektivt på tåget istället.

Jag har hälsat på och pratat med Boel en stund ikväll. Hon säger att hon är laddad inför en ridtur på tisdag. So be it.

Jo, jag hade nämligen en muntlig tenta idag som jag absolut ville klara, men som jag inte trodde att jag skulle fixa. Nu är det gjort och jag är godkänd, så jag kan återgå till att ha ett liv utanför skolan igen!
Och med det följer naturligtvis spirande liv på bloggen.

Efter den fruktade muntan kunde jag åka hem, äta lunch och sedan i lugn och ro ta ut Boel på en ridtur i dagsljus. Hon tyckte det var hejdlöst kul att komma ut och var väldigt pigg, medan jag å andra sidan, som dras med en ganska igentäppande förkylning, kände mig rätt slö och avtrubbad. Humöret höll sig dock på en stadig topp-nivå, hon är väldigt charmig, och på sina ställen väldigt Jänta-lik när hon är så där pigg.
Nu väntar skor med broddar till veckan eller där nästa (hoppas jag) och så förhoppningsvis en sadel inom kort. Sen ska här uträttas underverk.

Även om jag haft skor och sadel hade underverk och mirakel fått vänta till efter helgen. Jag åker nämligen ner till Skåne och hälsar på min mor och syster. Det enda som hittills är inplanerat är, vad jag tror är, en konsert. Mamma har bokat biljetter till Rikard Wolff. "Va?", sa jag när hon berättade i telefonen. Jag har ingen aning om vem det är, men efter att en kompis googlat har jag fått veta att han gör rösten till Scar i Lejonkungen. Tydligen har han gjort en massa mer också, men jag tvivlar på att det är något lika meriterande som Lejonkungen.

Jag är förvånad över att hon inte beställde biljetter till den nya filmen om vampyrer som glittrar och gillar tjejer som är 100 år yngre. Det är reklam för den överallt. Jag kan inte slå upp en dagstidning eller gå till en buskur utan att få se en stor bild på photoshopade Edmund och Bulla. Men man vänjer sig, trots att man är van vid att bara se tallar och granar.

Men nu ska vi inte grotta ner oss i helvetets gegga, jag rycker upp oss med lite kallblodsinfo.
Norska premieringen är över, resultaten finns att hitta här. Tekno Odin, Norges nya Alm Rau Jo, är en helt sjuk talang som gick i 19-farter i sitt senaste lopp, som avslutning! Han är efter Moe Odin men har också Solbergssterna i moderstammen. Herrejävlar liksom.
Och till det så har betäckningssiffrorna för Sverige år 2011 publicerats.
Där fanns en del intressant. Kan konstatera att de norska hingstarna knycker de flesta stona, i Sverige alltså. Järvsöfaks var den enda med full bok, närmst efter honom kom Tangen Scott med 62 ston och efter honom är det ytterligare ett jättehopp till nästa i listan, Wikvinn och Neslands Loke med 33 ston vardera.
Kul att Månprinsen A.M. ändå fick några ston i sitt debutår, särskilt med tanke på att han är lite outcross (Järvsöfaks-blodet ligger ju faktiskt på mammasidan, lite ovanligt). Troll Kevin fick 17 ston, det blev jag lite förvånad över, och Lundfrigg fick 18, vilket var kul med tanke på att han också är av outcross-blod.
Går ni in på Lundfriggs hemsida kan ni se att Raikkonen kommer att stå i Sverige nästa år. Just so you know. Det är en grann hingst med rätt trevligt blod.

Nu går jag nog och lägger mig. Jag har ett tåg att passa imorgon, kl. 07.19 för att vara exakt.

Och så slutade det med att jag gnällde ändå. Förlåt mitt förra inlägg, men jag tycker ändå att jag höll mig på en ganska civiliserad nivå. Nämnden vill det bästa för rasen och de gör ett bra jobb, jag skulle bara vilja se att rätt saker uppskattas.

Till exempel rätt sorts psyke, och det leder mig osökt in på ett möte jag och Boel hade i helgen.
Vi var ute och red och hamnade till slut på en väg bredvid järnvägen, där tågen från Stockholm går norrut. Det var bara en liten bit vägen gick jämsides med rälsen, men den är rätt hårt trafikerad så självklart kom det ett tåg när vi passerade.
Jag var helt övertygad om att det skulle gå jättebra, men det var innan jag insåg hur fort de där tågen egentligen går... Så när vi står där (ja, jag gjorde i alla fall halt och vände på Boel så att hon skulle se vidundret komma, det är ju trots allt första gången på så nära håll) och ser tåget komma susande (det måste ha gått närmare 100!) får jag en rätt så obekant känsla av panik. En sugande känsla i bröstkorgen, adrenalin som pumpas ut och en högsta önskan att bara vända på hela ekipaget och springa rätt in i skogen. Jag kunde både se och känna hur Boel skulle tvärvända och skena hemåt.
Och så hände ingenting.
Jag satt barbacka på min häst med pulsen på antingen 0 eller max (jag är i efterhand inte helt säker på om mitt hjärta stannade eller skenade), spänd ut i tårna och med ett redigt hårt grepp om tyglar och man, men lilla Boel rörde inte en fena. Tog inte ens ett steg åt sidan. Tittade, ja, men ingenting mer.
Ibland undrar jag om det kanske är ryttaren som borde trafiktränas...

Nu är det bara 1½ vecka kvar till den muntliga tentan, den första tentan på biomedicinska baskursen. Jag är lite nervös och pressad, men har än så länge läget under kontroll. Faktiskt så bra under kontroll att jag började repetera redan i helgen. Det tycker jag var bra planering!
Imorgon kommer jag att åka in till Ultuna och mikroskopera, förhoppningsvis får jag ordning på alla celltyper och vävnader, men om inte så har jag fler tillfällen under både den här veckan och nästa. Vad skönt!
Varför kan jag inte alltid ta mig i kragen och få saker gjorda i tid? Det skulle göra allt så mycket mindre smärtsamt!

Smärtsamt måste det ha varit för Eric Lamaze i helgen... Jag kan inte ens föreställa mig hur hemskt det skulle vara att sitta på sin häst när den plötsligt sackar ihop så och dör. Huvva, huvva.  :(

Jag avslutar dock inlägget med ett, om inte roligt, så i alla fall ett visdomens ord:
"Var aldrig så mätt att du inte orkar någon efterrätt."

Ikväll startar Furiren på Umåker i Sleipners Höstpris med 50 000 kr till segraren. Som motstånd står bl.a. Myllarfaks, Hovimäki m.fl. Även Baron var anmäld men ströks pga. feber. Stackars Tvålen, han har inte haft någon bra höst, mycket otyg som legat i kroppen.
Jag sitter naturligtvis kladdad vid dataskärmen och ATG Live när Furres lopp går och hoppas på det bästa! Det skulle vara roligt om han för en gångs skull fick komma till ledningen, men man vet aldrig hur de andra på start vill ha det...

Svensk Travsports hemsida har sannerligen kommit igång ordentligt sen lyftet och nu är jag inne där riktigt ofta för att läsa artiklar och rapporter från travet, men även om avel, utfodring och forskning som sker i hästvärlden. Unghästarna som enbart utfodras med grovfoder är ett exempel på en intressant text, en annan är den som kom upp idag. Det är en rapport om avelssäsongen för kallblod, och det ser inte alls så dåligt ut! 20 färre ston betäckta, men då har statistiken från Norge ännu inte kommit in, så det ligger alltså ganska jämnt i jämförelse med förra året. Det går inte att klaga!

Vad jag däremot knorrar lite över är slutklämmen i artikeln:

"Under året har den svensk-norska avelsplanen reviderats med syfte att bevara rasens sundhet och särdrag, samtidigt som prestationsförmågan i trav förbättras. För att minska inavelsgraden i rasen ges nu större utrymme för hingstar med udda stammar.

– I den reviderade avelsplanen ges bland annat ökad tyngd åt rastyp och temperament. Dessutom ger den möjlighet att ännu tydligare lyfta fram udda härstammade hingstar med låg släktskapsgrad. Avelsvärderingsutlåtandena innehåller dessutom nu utökad information om hingstarnas temperament, travaktion, hälsostatus, exteriör samt släktskapsgrad med populationen, berättar Christina."

I Furirs fall; rastypen höll de 1,5 cm hårt på. Varken den i övrigt tilltalande exteriören, hans trevliga temperament, hälsostatusen eller den udda härstamning hölls högt nog att väga upp för de där ynka centimetrarna.
Jag satte samman en bild baserad på information tagen ur Farmfurirs offentliga omdöme och Sportinfo från travsport.se, samt en egen observation om hans stam, grundad på artikelns påstående att Elding och Järvsöfaks är de dominerande bloden.

Min första frågeställning som naturvetare är: vad är vikten för varje enhet?





Värdena för dessa konstanter kanske går att finna hos avelsvärderingsnämnden?

Jaaa!!! Lilla Katten är tillbaka!
Just den kväll när jag bestämt mig för att i förtvivlan kontakta ägaren (som alltså är i USA) kom den fullt levande Lilla Katten instrosande i köket och jamade efter mat och mjölk. Hon fick en massa kel och sedan ett litet piller som hon skulle ha fått för en vecka sen. Jag får hoppas att hon inte varit ute och slarvat, och om hon så varit; att pillrena gjort sitt jobb.
Nu är livet nästan en lek igen.