Tovig

Glömde lägga upp 2 Bryta-bilder i gårdagens inlägg, så here goes...

 

Hon kommer att bli väldigt läcker till sommaren när magen förhoppningsvis är borta, eller åtminstone är på väg bort!

Nu var det ett tag sen sist... I vanlig ordning, alltså!

Jag har haft påsklov, vilket mest har gått åt till att jobba, jobba, trimma på Bryta, umgås med vänner och släkt och slappa (när jag inte hade annat för mig, vilket inte var så ofta). Det blev en bra paus från skolan, särskilt efter den rätt stora kursen Speciell patologi. En ganska lagom paus också för att hinna bli skol-sugen igen!

 

Nu är jag tillbaka i Knivsta, har börjat på nya kursen och insett att det inte alls är länge kvar till sommaren. Det blir ännu mer påtagligt när det är så mycket vår utanför fönstret. Många människor tycker att det är vackert med fågelläten, och det gör jag också... ibland. Men när jag varje morgon går ut och lyssnar på brunstsymfonin som ska föreställa fågelsång känner jag bara en stor irritation och undrar om jag skulle vara lika pricksäker med hagelbössan som jag var när jag tog jägarexamen för några år sedan.

Jänta lyckades bredda sig ganska mycket de här två veckorna, och det är väl egentligen inte mer än rätt; nu är det bara ungefär 3 veckor kvar av dräktigheten. Plus en vecka eller mer, om jag känner Jänta rätt. Eller så chockar hon mig med att släppa ut den lille/lilla i tid för en gångs skull.
Ingen ridning på hemmaplan alltså, men desto mer fölnojja, och nu när jag inbillat mig att Jänta dessutom fallit ur lite så blir det en extravända varje morgon mellan 4 och 5 för att hon ska få i sig mer hö. Bara det bästa till Skaffer Jenta!

 

Livets färskaste besatthet (räknat efter Jänta då) är stegräknar-"utmaningen" som idag körde igång på tappa.se. Jag är med via Posten och planen är att vi ska bilda ett Malå-lag. Tanken med det hela är att man ska aktivera sig, ta 10 000 steg om dagen, kanske gå ner lite i vikt och må bättre...

Skiter väl jag i. Folk får kalla det vad de vill, men jag vet att det egentligen är en tävling!

 

Jag tyckte att jag var duktig som tog nästan 25 000 steg idag, men det har hittills bara gett mig en 10:e plats i dagens topplista inom min avdelning. 10:e platsen hade varit bra... Om man tagit bort 0:an. Men nu vet jag vad som krävs, och imorgon är det en ny dag som för min del börjar kl. 04.00. Och för att prestera bra behöver man även sova, så godnatt för ikväll! :)

Tentan är skriven!
Det allra bästa med att skriva tentor (eller kanske det enda bra?) är när man just har lämnat tentasalen och inser att det nu är utanför ens makt att göra någonting åt resultatet, och att man gå lyckligt ovetande om hur man presterade i ca. 3 veckor. Att 2 av dessa 3 veckor i det här fallet är mitt påsklov gör inte saken sämre!

Just den här tentan kändes okej, och jag tror att jag blir godkänd.

 

Dagarna efter tentan har jag mest ägnat åt att ha ångest över att jag måste städa, och sedan har det gått betydligt mindre tid åt att faktiskt städa. Inte för att jag inte har gjort det, utan för att det går ganska snabbt när man väl har fått tummen ur...

Jag har också försökt komma ihåg allt det jag ville göra de två sista veckorna innan tentan, men kan för mitt liv inte komma på det nu. Kanske var det inte så viktiga saker ändå?!

 

Jag har fått min stam-analys på Bryta samt 4 förslag på hingstar som skulle passa henne. Det var väldigt intressant läsning, och jag tyckte att jag fick roliga förslag på hingstar, kanske främst för att jag faktiskt redan tittat på 3 av dem. Nu är ju mitt eget hingst-letande inte slut för det. Nu ska jag försöka väga in prestationer, exteriör och temperament i ekvationen också. Helst av allt hade jag velat göra en liten hingst-turné för att åtminstone få se de på tävlingsbanan, på riktigt och inte på bild, men det är nog inte riktigt ekonomiskt försvarbart, och inte tidsmässigt heller...

Åh, vad mycket roligare det är att behöva bekymra sig över hingstval än vad det är att bekymra sig över tentor!

 

Här på hemmaplan har jag idag fått bevittna vad jag tror är ett försök att komma i form till Elitkampen om 2 månader. Jäntas lilla fölunge levde rövare inne i magen och hennes sidor antog en hel del lustiga former innan träningspasset var över. Jag tycker givetvis synd om Jänta, men samtidigt är det skönt att veta att fölungen i alla fall verkar pigg och livskraftig.

Det börjar bli vårigt i hagarna...

Så var det tenta-tider igen...

Suck och pust, men snart är det över, och då bär det av hemåt i 2 veckor för lite påsklov, lite jobb och lite hästar. Och sen har jag bara en kurs kvar för den här terminen!

 

Idag landade Sleipners Hingstkatalog i brevlådan, det blev en välkommen distraktion från alla skolböcker. Det finns många fina hingstar, och det är ett välkommet bekymmer att analysera vem som skulle passa bäst...
Imorgon landar förhoppningsvis annat avelsrelaterat material hos mig, i mailboxen. Jag har nämligen beställt en analys av Sturla Pettersen som bland annat utvecklat avelsverktyget Sophia. Det är omnämnt och beskrivet här, bland Jan-Olov Perssons skriverier på travnet.se. Det ska bli väldigt intressant att se vad som kommer ut från det!

 

I övrigt händer det inte så mycket. Isen ligger envist kvar, Jäntas mage växer, räven smyger runt knutarna...

 

Slutsurrat, nu ska jag tillbaka till "lilla" hingstkatalogen!

Efter lördagens Viltmiddag har jag blivit tvungen att fundera på ett underligt inslag i mitt liv. Jag har inte kommit fram till mycket, annat än att det inte kan vara särskilt vanligt...

Jag är född den 11 juni år 1990, och tillhör alltså en av de bästa årgångarna på 90-talet. Till samma årgång hör min barndomskompis Agnes, och hör och häpna, hon är född samma år och samma dag som jag, endast 10 minuter före mig (det fick jag minsann höra x antal gånger under våran uppväxt). En liten rolig grej, för det är ju faktiskt inte så ofta man träffar personer som är födda precis samma år och dag.

Därför blev det hela ännu roligare när vi i mellanstadiet fick en inflyttare från Arjeplog som också var född den 11 juni 1990. Fortfarande roligt, mest en komisk slump.

För att sedan hoppa framåt rätt långt i tiden flyttade jag för 1½ år sedan alltså 80 mil hemifrån för att få studera till veterinär. Jag hyrde in mig på ett jättemysigt ställe med stallplats hos en kvinna med två egna, vuxna barn. Det dröjde inte särskilt länge innan det kom fram att hennes son var född den 11 juni, jo just det, år 1990. Nu började det kännas mer underligt än komiskt.

Och så på Viltmiddagen... Jag hamnade vid ett 8-mannabord där min bordsgranne (inte bordsherre; vi repeterade finmiddagens alla små regler och normer) var en civilingenjör med anknytningar till SLU. Vi pratade en del och det var ju en riktigt trevlig prick, så dagen efter (då man faktiskt får vara lite patetisk) blev jag tvungen att snoka lite. Först på facebook, och sedan på birthday.se, för att luska ut hans ålder. Och gissa när han är född?! Precis, den 11 juni 1990...

 

 

 

Magen växer och växer... Till skillnad från en själv så har Jänta ett legitimt skäl!

Jag, och alla andra, som vill åka på safari kanske skulle se till att få det gjort någon gång, innan det börjar se ut så här... xD

 

Idag hade vi föreläsningar om bl.a. ostechondros. När jag kom hem gick jag ut på Facebook och hittade nedanstående bild. Vilken information tror ni att jag kommer minnas bäst imorgon?

 

Vi börjar med de bra; jag klarade tentorna! Alla tre som vi skrivit sedan nyårsskiftet, vilket känns som något av ett mirakel. Jag är inte helt säker på att jag förtjänar det där G:et, men oh, så skönt det känns! I mitten på mars har vi nämligen nästa tenta, som är rätt stor, och därför är det väldigt, väldigt skönt att inte ha någonting släpande.

De dåliga nyheterna är att jag gjort mig illa i ett knä, det vänstra den här gången. Jag har ju haft tidigare haft återkommande problem med det högra, förmodligen för att jag inte rehabiliterat det tillräckligt konsekvent. Men nu är det alltså det andra.
Jag gick till ortopeden inne i Uppsala som efter bara någon minuts klämmande och dragande misstänkte en skada på den mediala (dvs. den inre) menisken. Det var givetvis inte roligt att behöva gå dit vid 22 års ålder, men när jag berättade att jag var veterinärstudent blev ortopeden intresserad och förklarade väldigt ingående om leden och ledskador och slängde sig med begrepp som jag faktiskt förstod! Därefter berättade han att han förmodligen varit en av de första som gjort en artroskopi (titthålsoperation i led) på häst, då han i Danmark en gång blivit tillfrågad av en veterinär som undrade om man kunde göra sådant även på hästar.

Diagnosen blev som sagt en skada på en menisk men han misstänkte även att problemen kunnat främjats av en typ av plica (som vad jag vet är ett veck av hinna/hinnor) som finns hos foster men som senare ska tillbakabildas. Eller om den kanske ska finnas där även senare i livet? Jag är inte fullt säker, eftersom att ortopeden var dansk hade jag lite problem med detaljerna... ;) Min plica satt i alla fall väldigt långt ner och kunde enkelt opereras bort om den visar sig vara bidragande bov.

Så nu ska jag rehabilitera knät med hjälp av ett litet träningsprogram och så väntar en artroskopi någon gång i framtiden. Vad jag har förstått kan byrokratin inom sjukvården ta tid, så jag förväntar mig inte en kallelse i postlådan inom de närmsta dagarna...
Väldigt spännande, och ganska läskigt, med operation, även om den är liten. Men om jag slipper problemen fram tills jag blir gammal och grå och gaggig så är det givetvis värt det.

 

I dagsläget haltar jag runt med ett knästöd och svär över att jag varken kan gå ner till bussen eller rida. Framför allt ridningen måste ju återupptas snarast möjligt, medan Jänta fortfarande har sin super-form! Och så väntar ju en Queer-konsert nere i Stockholm den 16:e februari. Då måste jag kunna hoppa och rocka hela natten!
Så bara svullnaden går ner blir det hårdträning av stödjande muskulatur fram till detta.

Nu är jag hemma i Malå igen!
Det var skönt att lämna Knivsta, främst pga de vidriga väderförhållandena... Plusgrader, tö och en massa, massa is. I veckan har jag ridit Jänta mellan stallet och hagen och sedan åkt kana tillbaka till huset på skorna, i a la köttbullestuket. Ni som någonsin haft skridskor på idrotten vet vad jag menar.
För att visa på skillnaden mellan riktig januari och hur januari inte ska vara så har jag förevigat torsdagens väderförhållanden i Knivsta samt hur min fredag i Malå började.

Kan rapportera att helgen varit god, även om Prix d'Amerique inte gick särskilt bra för våra svenska hopp detta år.

Jag hade två utegångskvällar som gick i väldigt olika ton. På fredagen hölls en inflyttningsfest med biltema och på lördagen gick årets Hooka Balla Konga av stapeln. Det sistnämnda var kanske inte helt olikt en ritual som sekter ägnar sig åt; vi drack glögg, eldade och slog på vad som skulle vara ett oljefat, men som av praktiska och logistiska skäl istället var en plasttunna. Jag kan garantera att människorna där inte ingick i en sekt, det var en salig blandning med den gemensamma nämnaren att de en gång i tiden börjat festa tillsammans en viss helg i januari varje år. Detta år var faktiskt det 33:e året på raken som Hookan hållits. Efter lite glögg, choklad+ (som visade sig vara o'boy och mintuu och smakade inte helt olikt After Eight) och eldande (som dagen efter gjorde sig påmind med en inte helt välkommen lukt) kom vi till kvällens höjdpunkt; slängkälken. Denna är tydligen inte helt traditionsenlig, så jag hade visst rätt tur med min Hooka-debut.
Slängkälken är ett fiffigt påhitt där en kälke monterats fast i änden på en, i det här fallet, 6 meter lång stång. Konstruktionen var monterad på sjöisen och en fin liten bana hade skottats/sopats upp så att kälken kunde glida runt i en cirkel när folk knuffade på stången, inne vid mitten. Och gled gjorde den... I förfärlig fart, särskilt när vi samlade ihop 6-7 stycken "påknuffare". G-kraften var påtaglig och jag satt mest på ytterkanten av kälken, i full skratt givetvis. Galet roligt!

 

Jänta och jag har tränat vidare, och näst senast tog vi oss an öppnor i trav. Med fantastiskt resultat! Jänta tyckte nog inte att det var någon big deal, men med tanke på att 1) övning ger färdighet och 2) vi inte har övat särskilt mycket, var jag mallig som en groda vid hemkomst.

Senast, i lördags, höll vi grannen sällskap på en lugn skogstur, men Jänta tog tillfället i akt att påminna mig om att hon ju egentligen inte är någon långsamtgående dressyrhäst utan en riktig, rejäl kapplöpningshäst. Det är väldigt konstigt att jag på dessa 10 år (jubileum i höst!) fortfarande inte har förstått att man ska ha nosen först, oavsett var i löpet man befinner sig. När ryttaren är en sådan notorisk "bromsare" och "avläggare" måste livet vara fruktansvärt hårt för en stackars norsk kallblodstravare.

 

Till nästa helg är en visit i Malå inplanerad. Då ska jag hälsa på kompisar som jag inte hann med innan jul, klappa på min nya häst (som tids nog ska ner hit till Knivsta) och förmodligen även få lov beundra pappas framsteg på flygplanet. Det är ju väldigt sällan man får se såna fina plåtbitar och nitar som har så få liknelser med ett flygplan...

Bloggen är försummad, men jag har två riktigt bra ursäkter. Dels har jag varit i Tyskland i två veckor, och direkt efter det hade jag en veckas skolgång innan ännu en tentavecka. Denna gång med två tentor, en på tisdag och en på fredag samma vecka. Usch.
Nu är dock koman över, och jag har plötsligt fritid igen!

Vi har börjat våran nya kurs, Speciell patologi, idag och det inleddes på bästa möjliga sätt... Jag somnade på rasten mellan första och andra föreläsningstimmen och vaknade till i tid för att inse att jag missat något men inte riktigt vad... Troligtvis blev det ingen lång powernap, för jag kunde hänga med direkt i allt vad föreläsaren sa, men det var med viss skam jag antecknade som en dåre för att kompensera.

 

Det första som prioriterades efter den svarta veckan med tentorna var förstås hästarna. I söndags knallade jag och Jänta ut på en timmes lång promenad i glittrande solsken. En bit på vägen mötte vi denna mycket spännande, orealistiska och exotiska skylt:

 

Det var med öron och ögon på helspänn som vi trädde in i Blodingarnas land, och efter 10 meter hade vi fortfarande inte smittats med långa, pinniga ben, viktkomplex eller underliga uttal. Vi valde dock av vända hemåt inte långt efter denna gräns, för att inte utmana ödet. (Eller kanske för att både jag och Snurran fick lite bråttom hem till lunchen efter att ha konfronterat klockan.)
Planen är att återvända för ännu en expedition ut i det vilda storstadslänet, men detta måste ske i dagsljus så att vi på långt håll kan upptäcka eventuella faror, som t.ex. stekare från Stureplan eller blondinbellor. Man skulle kunna tycka att Älgarnas Skräck, Skaffer Jenta, även skulle kunna hävda sig mot nämnda varelser, men jag menar att det är bättre att ta det säkra före det osäkra.

Ledig fram till lunch imorgon, men har bokat ridsällskap på kvällskvisten, så jag får hitta på något annat på förmiddagen. Med tanke på snöfallet i lördags går det numera kanske att skotta lite snö.

Igår avslutades delkursen Immunologi och idag påbörjades den nya; allmän patologi, och jag misstänker att professorn som kommer att hålla i föreläsningarna är den bästa vi haft hittills. En aning efter de första två föreläsningarna (som iofs bara handlade om kursen i sig), och det känns lite surt att jag kommer att missa hans föreläsningar nästa vecka...
Å andra sidan blir det skönt att komma hem till Norrland några dagar (SE THE HOBBIT!) och sedan hälsa på familjen nere i Tyskland. Det händer inte så ofta längre.

 

Jag hämtade ut min parasitologitenta idag och är godkänd! 1 done, 2 to go... Min förhoppning är att jag klarar 2 av 3, gissningsvis blir tenta nr. 2, dvs. bakteriologin, den jag får göra om men det känns inte så hemskt i dagsläget. Jag har legat i rätt bra med immunologin medan kursen har pågått, och gör det fortfarande, så det kommer inte behövas så mycket av det under jullovet.

 

Jänta har fått vila idag, men jag själv ska gå ner och simma. Eventuellt blir det en långpromenad också, då jag gärna skulle inhandla Travrondens vinternummer...

... så jag skrev inlägget på rekordtid och ska sedan ut och mata kritterna.

 

Jag fick äta upp det jag skrev ut här på bloggen sist. Dels frös min toalett, sedan kom det 2 dm snö som drevade igen stora delar av vägen upp till huset. När man objektivt noterar att det på vägen ligger ca. 1 meter snö medan hästhagarna runt omkring täcks av 1 dm är det svårt att inte undra om det finns en högre makt som ser till att man inte får äta ur silverskeden.

Toan fick sällskap av en fläkt några timmar, och sedan var det problemet löst. Problemet med snön på vägen löstes inte lika smärtfritt... En bil (det var inte jag som körde!) fastnade alldeles nedanför krönet på lilla, branta, svåra backen, och för att få resten av vägen skottad så var det enda alternativet var att fatta tag i spadarna och börja gräva. 30 meter väg fick vi skotta fram för att få ner bilen från backen, vända på spektaklet och sedan få upp den igen. En svettig historia på 3-4 timmar som gav en molande eftersmak i muskulaturen de följande dagarna.

 

Jag är lite glad ändå över att plogbilarna och traktorerna här nere inte är så effektiva. Vägen mot Oleda blev nämligen inte plogad, och får fungera som en träningsrunda för Snurran. På en del ställen var det på gränsen till för djupt när vi spårade, men när man väl gått där en första gång blir det mycket enklare sen.
Och Jänta är inte bangen, hon skottar sig över det mesta och gärna med lite fart!

 

Jag har haft en produktiv lördag med diverse sysslor, och det håller i sig. Eftersom att jag inte har något bättre för mig en lördagkväll så blir det storstädning. Alla gamla anteckningar ska ut och mina plugg-vänner dammråttorna får återkomma nästa tentaperiod istället. Det känns inte sorgligt, men kanske lite patetiskt, att det är vad jag gör på en lördag men gissningsvis tar jag igen det nästa helg... Då är det Malå som gäller!

 

 

Jag tog tåget hem idag och stannade en stund inne på Pressbyrån (jag tror att det är en sån kiosk?). Tjuvläste Travronden, suktade efter varma bullar och drev runt bland tidningshyllorna.