Tovig

Kan rapportera att helgen varit god, även om Prix d'Amerique inte gick särskilt bra för våra svenska hopp detta år.

Jag hade två utegångskvällar som gick i väldigt olika ton. På fredagen hölls en inflyttningsfest med biltema och på lördagen gick årets Hooka Balla Konga av stapeln. Det sistnämnda var kanske inte helt olikt en ritual som sekter ägnar sig åt; vi drack glögg, eldade och slog på vad som skulle vara ett oljefat, men som av praktiska och logistiska skäl istället var en plasttunna. Jag kan garantera att människorna där inte ingick i en sekt, det var en salig blandning med den gemensamma nämnaren att de en gång i tiden börjat festa tillsammans en viss helg i januari varje år. Detta år var faktiskt det 33:e året på raken som Hookan hållits. Efter lite glögg, choklad+ (som visade sig vara o'boy och mintuu och smakade inte helt olikt After Eight) och eldande (som dagen efter gjorde sig påmind med en inte helt välkommen lukt) kom vi till kvällens höjdpunkt; slängkälken. Denna är tydligen inte helt traditionsenlig, så jag hade visst rätt tur med min Hooka-debut.
Slängkälken är ett fiffigt påhitt där en kälke monterats fast i änden på en, i det här fallet, 6 meter lång stång. Konstruktionen var monterad på sjöisen och en fin liten bana hade skottats/sopats upp så att kälken kunde glida runt i en cirkel när folk knuffade på stången, inne vid mitten. Och gled gjorde den... I förfärlig fart, särskilt när vi samlade ihop 6-7 stycken "påknuffare". G-kraften var påtaglig och jag satt mest på ytterkanten av kälken, i full skratt givetvis. Galet roligt!

 

Jänta och jag har tränat vidare, och näst senast tog vi oss an öppnor i trav. Med fantastiskt resultat! Jänta tyckte nog inte att det var någon big deal, men med tanke på att 1) övning ger färdighet och 2) vi inte har övat särskilt mycket, var jag mallig som en groda vid hemkomst.

Senast, i lördags, höll vi grannen sällskap på en lugn skogstur, men Jänta tog tillfället i akt att påminna mig om att hon ju egentligen inte är någon långsamtgående dressyrhäst utan en riktig, rejäl kapplöpningshäst. Det är väldigt konstigt att jag på dessa 10 år (jubileum i höst!) fortfarande inte har förstått att man ska ha nosen först, oavsett var i löpet man befinner sig. När ryttaren är en sådan notorisk "bromsare" och "avläggare" måste livet vara fruktansvärt hårt för en stackars norsk kallblodstravare.

 

Till nästa helg är en visit i Malå inplanerad. Då ska jag hälsa på kompisar som jag inte hann med innan jul, klappa på min nya häst (som tids nog ska ner hit till Knivsta) och förmodligen även få lov beundra pappas framsteg på flygplanet. Det är ju väldigt sällan man får se såna fina plåtbitar och nitar som har så få liknelser med ett flygplan...

Bloggen är försummad, men jag har två riktigt bra ursäkter. Dels har jag varit i Tyskland i två veckor, och direkt efter det hade jag en veckas skolgång innan ännu en tentavecka. Denna gång med två tentor, en på tisdag och en på fredag samma vecka. Usch.
Nu är dock koman över, och jag har plötsligt fritid igen!

Vi har börjat våran nya kurs, Speciell patologi, idag och det inleddes på bästa möjliga sätt... Jag somnade på rasten mellan första och andra föreläsningstimmen och vaknade till i tid för att inse att jag missat något men inte riktigt vad... Troligtvis blev det ingen lång powernap, för jag kunde hänga med direkt i allt vad föreläsaren sa, men det var med viss skam jag antecknade som en dåre för att kompensera.

 

Det första som prioriterades efter den svarta veckan med tentorna var förstås hästarna. I söndags knallade jag och Jänta ut på en timmes lång promenad i glittrande solsken. En bit på vägen mötte vi denna mycket spännande, orealistiska och exotiska skylt:

 

Det var med öron och ögon på helspänn som vi trädde in i Blodingarnas land, och efter 10 meter hade vi fortfarande inte smittats med långa, pinniga ben, viktkomplex eller underliga uttal. Vi valde dock av vända hemåt inte långt efter denna gräns, för att inte utmana ödet. (Eller kanske för att både jag och Snurran fick lite bråttom hem till lunchen efter att ha konfronterat klockan.)
Planen är att återvända för ännu en expedition ut i det vilda storstadslänet, men detta måste ske i dagsljus så att vi på långt håll kan upptäcka eventuella faror, som t.ex. stekare från Stureplan eller blondinbellor. Man skulle kunna tycka att Älgarnas Skräck, Skaffer Jenta, även skulle kunna hävda sig mot nämnda varelser, men jag menar att det är bättre att ta det säkra före det osäkra.

Ledig fram till lunch imorgon, men har bokat ridsällskap på kvällskvisten, så jag får hitta på något annat på förmiddagen. Med tanke på snöfallet i lördags går det numera kanske att skotta lite snö.

Igår avslutades delkursen Immunologi och idag påbörjades den nya; allmän patologi, och jag misstänker att professorn som kommer att hålla i föreläsningarna är den bästa vi haft hittills. En aning efter de första två föreläsningarna (som iofs bara handlade om kursen i sig), och det känns lite surt att jag kommer att missa hans föreläsningar nästa vecka...
Å andra sidan blir det skönt att komma hem till Norrland några dagar (SE THE HOBBIT!) och sedan hälsa på familjen nere i Tyskland. Det händer inte så ofta längre.

 

Jag hämtade ut min parasitologitenta idag och är godkänd! 1 done, 2 to go... Min förhoppning är att jag klarar 2 av 3, gissningsvis blir tenta nr. 2, dvs. bakteriologin, den jag får göra om men det känns inte så hemskt i dagsläget. Jag har legat i rätt bra med immunologin medan kursen har pågått, och gör det fortfarande, så det kommer inte behövas så mycket av det under jullovet.

 

Jänta har fått vila idag, men jag själv ska gå ner och simma. Eventuellt blir det en långpromenad också, då jag gärna skulle inhandla Travrondens vinternummer...